anna i afrika

Nu är jag hemma, vilket betyder att det både är slut på äventyret och slut på bloggen (som nog varit ganska på hälft redan under en längre tid). Men vad det är KALLT i Finland!

Kontakta mej gärna, så berättar jag mer.
 

Ar tillbaka i Accra efter att ha upplevt min basta tid i Ghana da Dorothea och jag reste langs vastkusten i elva dagar.
Pa TORSDAGEN (2.4) bar det av. Vi tag oss till Takoradi med trotro och trodde ett ogonblick att vi hamnat nagonstans i Sydamerika eller kanske pa Kuba nar vi mottes av hoghus malade i granna farger med tvattlinor uppspanda pa alla balkonger och lite blommande buskar och trad kring knutarna. Vi promederade ner till den langa stranden och satte oss pa nagra klippor i eftermiddagssolen. Det kandes lite som en sen julieftermiddag i finsk skargard.

FREDAG. Trotro till Beyin. Byarna vi passerade blev bara mindre och mindre och vagen overgick fran asfalt till rod sand. Beyin Beach Resort ligger ett stycke utanfor sjalva byn, stallet ar lugnt och isolerat och man hor bara havet. Vi bodde i en liten stuga som bara rymde sangar och myggnat och pa verandan kunde man sitta och ata avocado och apelsiner i solskenet. Pa LORDAGEN gjorde vi en utflykt till Nzulezo Stilt Village, en by som ar byggd pa stockar ovanfor vattenytan och som man nar genom att aka kanot over en insjo och pa SONDAGEN var det bara att hanga pa den langa, langa ode sandstranden. Dessutom sag vi tidigt pa sondagsmorgonen hur en massa sma nyklackta skoldpaddsungar tog sej ner over stranden, till havet.   

MANDAG. Ivag till nasta stalle; Axim. Axim Beach Hotel ligger en god bit fran sjalva staden, men fick ga tva, tre kilometer langs en liten vag. Sjalva Axim Beach Hotel ligger uppe pa en kulle, pa ena sidan ar det gront och klippigt och pa andra sidan breder stranden ut sej igen, lang och tom. Har stannade vi till ONSDAGEN, da vi tog oss till Prince's Town, dar vi sov i ett fort som tyskarna byggde pa 1600-talet. Det var inte sa illa att bo i ett "slott", aven om det vara var temporart. Pa TORSDAGEN gick vi en fyra timmars vandring till Cape Three Point, Ghanas sydligaste udde och sag en gron mamba. 
Senare pa eftermiddgen fick jag hora att mitt visum inte hade forlangts med tillrackligt manga dagar och att jag borde lamna Ghana senast pa sondagen och darpa foljde nagra kaotiska timmar da vi borjade ta oss tillbaks mot Accra. Det var inte sarskilt skoj med ett sa dramatiskt avbrott i semestern, men senare hade saken tydligen fixats, sa vi stannade i Takoradi och fortsatte till Busua nasta dag, helt enligt planerna. 

I Busua stannade vi fran FREDAG till MANDAG, dar vi stannade pa beachen och tittade pa folk som surfade och laste seriosa bocker av Naomi Klein och John LeCarre. Och sedan var semstern plotsligt slut och det var dags att aka tillbaks till Accra och nu finns det inte sa mycket mer att gora. Det har inlagget blev kort och inte sarskilt utforligt. Men snart ar jag hemma, och da kan jag beratta mer och dessutom visa bilder.        

Jag kan inte somna langre, det drojer evigheter medan tankarna mal i huvudet. Och nar jag val lyckas drommer jag osammanhangande drommar dar en mangd ovantade personer dyker upp, dar Ghana och Finland flyter ihop. Tydliga tecken pa att hemresan narmar sej.

Det ar busenkelt att bryta sej in i vart hus. Det markte jag i tisdags. Ytterdorren hade gatt i baklas och ingen var inne i huset, men koksdorren halls stangd bara med en enhel hasp, och eftersom fonstren inte har glasrutor utan bara ar tackta med myggnat som dessutom ar trasigt ar det bara att sticka in en hand och lirka upp haspen.

I morgon reser Dorothea och jag ivag pa var sista resa langs vastkusten.
Planen ar:
Takoradi
Beyin
Axim
Princes Town
Busua
och sa tillbaks till Accra
Dessutom ska det bli bade nationalpark och forhoppningsvis skoldpaddor.

Nu ar det slut pa jobbet, och jag har ingenting vist eller insiktsfullt att saja om det. 
Ar ledig anda fram till slutet.
I borjan av april ska Dorothea och jag gora en sista resa langs vastkusten.

Ar tillbaks i Accra efter tio dagar pa resande fot. Jag medger, da jag forsoker skriva om vardagen har blir det ganska negativt, men sa fort jag ger mej ut pa aventyr blir allting mer skoj igen.

Forra MANDAGEN bar det av till Kumasi i en liten, liten buss dar man satt fem i rad, sa tatt packade att man var oerhort skicklig om man lyckades krangla fram medhavda bananer ur sin vaska och dessutom skala och ata dem. Och under hela den fem timmar langa bussfarden visades det ghanesiska/nigerianska filmer, vilket de flesta busspassagerarna var fortjusta over. Voj dom dar filmerna! Det ar alltid samma dramatiska teman: aktenskapsproblem och manniskor som blir besatta av anda andra och sa lite praster har och dar som massar "Halleluja".    
Fran Kumasis centrum tog jag mej sedan till den norra fororten Medoma, dar danska Line (som jag skulle resa med)och Saana bor och volontarar. En glad overraskning vantade i form av artsoppa, som Saanas familj hade hamtat at henne, och som vi at pa kvallen. Har pa fullaste allvar sakert aldrig atit nagot godare an pirkkas artsoppa pa burk! (Man kan trottna pa ris efter att halvt ar...) 

Pa TISDAGEN bar det av fran Medoma klockan sju. Bussen fran Kumasi till Tamale gick dock forst nagra timmar senare sa det blev lite vanta pa stationen. Vi promenerade till en marknad och kopte mangder av hutlost billiga bananer i att ha infor bussresan, som tog narmare sju timmar. Sa klart visades det film i bussen igen. Najo, film ar atminstone (lite) battre an de otaliga predikare som stiger pa bussar och trotron, predikar i evighete, oftast pa twi och som efterat forsoker salja mirakelmediciner som hjalper mot allt. 
I Tamale letade vi efter guidebokens billigaste gasthus, men da vi fragade efter den ratta vagen blev vi radda att inte ga dit, sa istallet fick det bli ett ordentligt, katolskt gasthus med Jesus pa vaggen. Men som tur fanns det en bar dar, och Star. 

ONSDAG morgon var det vackning klockan fem. Planen var att aka till Mole National Park, och vi visste att det bara gar en buss om dagen, men vi visste inte nar bussen gick, sa vi tankte att det var bast att vara ute i god tid. Alldeles for god tid, skulle det visa sej. Pa stationen fick vi visserligen kopa biljetter (efter obligatoriskt vantande...) men bussen skulle avga forst halv tva. Sa onsdagen tillbringades till stor del sittande pa en takbar, lasande Robert M. Pirsig respektive Terry Pratchett. Och sa ga pa matjakt och kopa nagra fa hutlost dyra bananer, som dessutom visade sej vara raa.
Tro nu inte att bussen verkligen avgick halv tva. Nej. Den avgick halv fyra. Resan till Mole var omkring fyra timmar lang. Den asfalterade vagen overgick snabbt till oasfalterad sandvag, bebyggelsen var reducerad till nagra sma sma byar och jag var lite omskakad av den stora kontrasten mellan det hektiska, pa nagot satt anda vasterlandska Accra och sa dessa spartanska byar mitt ute i ingenting.
Da vi kom fram till Mole var det morkt sedan lange. Mole Motel ligger inne i den stora nationalparken, och man ar verkligen isolerad dar, for forutom Motellet finns det ingenting, bara hundratals kilometer savann. Det ar en god bit till den narmsta byn Larabanga.

TORSDAG. Det bar av pa safarivandring klockan sju pa morgonen. Det ar obligatoriskt att ha pa sej ordenliga skor under vandringen, inte sandaler eller flipflops, eftersom det finns gott om giftiga ormar och skorpioner, men en amerikansk kille sa sej vara ormexpert och holl pa och tjatade i evigheter om hur han inte kommer att byta sina sandaler mot klumpiga dojor medan alla andra suckade lite i smyg. Line och jag hade tur och fick ga i liten grupp tillsammans med tva osterrikiska flickor som vi delade rum med, samt en guide. Guiden var lustig och borjade med att saja ungefar "Here in Mole we have lots of poisonous snakes and sometimes I might not see where I'm stepping, so the you can say: Hey guide, you're standing on a snake!" Men som tur sag vi inga ormar. Daremot sag vi en massa "pumbor" (sandarna grisar, alla kallar dom Pumba), skygga antiloper, nagra enstaka apor, en ekorre samt elefanter, vandringens hojdpunkt. 
Pa eftermiddagen foljde vi med pa en till vandring ute pa savannen, och timmarna daremellan spenderades i Mole Motels pool. Det var inte sa illa.

Pa FREDAGEN vaknade vi redan klockan tre pa morgonnatten, for den enda bussen fran Mole ska avga fyra pa morgonen. Saklart avgick den halv fem. Line och jag steg av i Larabanga, och vantade sedan dar i tre timmar, medan det langsamt ljusnade, pa en passerande buss som vi ville ta for att komma till Wa. Jag var atminstone lite nervos, for det var ganska sakert den enda bussen som gick och ingen visste exakt nar den skulle passera och om dar skulle finnas lediga platser. Nar bussen sedan kom fanns det bara staplats, men eftersom chaufforen korde sa vansinnigt fort pa de sma sandvagarna var det smartare att sitta ner pa bussgolvet under den tre timmar langa resan. Jag gjorde mitt allra basta for att inte tanka pa olyckor och trafikolyckor och bussolyckor i synnerhet men det var inte sa enkelt att sluta  tanka. Trots det gick  allt bra och fram till Wa kom vi.
I Wa hette vi inte alls "obuni", utan nagot helt annat. Men uppe i norr, speciellt i Wa och Tumu radde inte alls samma "obrunihysteri" som i soder. Ingen kom fram och satte igang med de vanliga fragorna, (Name? Which countyr? How long do you stay? How do you find Ghana? ((svara bara positivt!)) Can I have your phone number? I want to be your friend. I want to marry you. Jag kan hela fragelistan utantill, alltid samma monster.) man fick promenera runt helt i lugn och ro, det gallde bara att halsa pa folk, inget extra prat. 

Pa LORDAGEN steg vi an en gang upp tidigt for att igen fanga dagens kanske enda trotro, den har gangen fran Wa till Tumu. Den trotrofarden var nog den allra tuffaste jag gjort hittills. Sadar fem timmars skumpande pa liten sandvag mitt ute i odemark, alldeles for hog hastighet och tva punkteringar. Visste inte att sa manga manniskor faktiskt ryms in i en liten trotro! Och var trotros baklucka gick inte att stanga ordentligt, sa da vi kom fram till Tumu var vi alldeles sandiga. Min ljusa t-skjorta hade fatt en ny farg, haret var tjockt och stravt av sand och jag var ganska manga nyanser morkare i ansiktet.
Tumu ligger hogt upp i norr, bara aderton kilometer fran gransen till Burkina Faso. Staden ar riktigt liten, utgors av en huvudvag kantad av byggnader och pa marknaden fick man inte kopa sa mycket mer an lok och tomater. Det forsta hotellet vi hade tankt ta in pa tillat inte manniskor av samma kon dela rum (!) men vi hittade att annat stalle att bo pa. Line hade via en danks bekant fatt kontaktuppgifter till nagra danska lakarstuderanden som jobbade ett mellanar i Tumu (med health administration dvs pappersarbete) och vi gick for att traffa dem och hade en trevlig pratstund. Pa kvallen var det lite laskigt, for vi var de enda gasterna pa hotellet vi tagit in pa, och Line associerade stallet till en skrackfilm, sa jag smog omkring pa ta och forsokte intala mej sjalv att sma onda spokbarn trots allt inte existerar.

Pa SONDAG var det vackning halv fem, for att an en gang forsoka fanga dagens kanske enda transportmedel till Bolgatanga. Den har gangen var det en buss, och den gropiga vagen kandes helt okej. Bolgatanga ar en mycket trevlig stad, dar manga gator ar kantade av stora grona trad som ger ett lummigt intryck. Dar finns bland annat en alldeles fantastisk korgmarknad dar man kan hitta flatade korgar i alla storlekar och farger. Line och jag kopte grillad tofu pa gatan och slog oss ned i en bar med Star.

Pa MANDAGEN bar det av tillbaks till Kumasi, dar jag sedan spenderade en extra dag innan jag kom tillbaks till Accra pa onsdag eftermiddag.

Nu kan jag nastan borja rakna veckor eller till och med dagar till hemresan i april. April, inte augusti. Grejen var alltsa den att det borjade kannas sa valdigt meningslost att vara har, speciellt da allt man forsokte gora pa barnhemmet bara forstordes pa ett eller annat satt. Tankte till slut att det inte spelar nagon som helst roll om jag ar har eller inte. I borjan ville jag verkligen vara har, jag var motiverad, och ar fortfarande glad over att jag akte, men kom till en punkt da det borjade kannas som att jag forlorar pa att vara har, forlorar tid som jag annars skulle kunna satta pa framfor allt studier. Oj sa jag saknat skola! Har kommit fram till att jag behover tio timmars inteniv bibbalasning fem dagar i veckan for att ma nagotsanar hyfsat. (Okej, overdrivet, men bara lite overdrivet.) Och sa klart saknar jag alla kompisar. Och veganmat. Och en massa andra saker.
Jag vet inte, kanske kommer jag efterat att kunna se pa min tid har pa ett annat satt och inse hur bra det varit. Just nu tycker jag att jag mest av allt blivit mer pessimistisk i mitt satt att se pa varlden. Eller liksom, insett hur hopplost stor varlden faktiskt ar.

Tamale genom ett bussfonster


I Mole National Park


Bingo! Fulltraff! Hurra! 

Jag dromde sa konstigt. Jag dromde att jag reste hem till Finland, men hann inte ens halsa pa familjen. I stallet slet jag fram alla mina gymnasiebocker och kursanteckningar, lade alltihop pa en stor hog och borjade lasa mansikt infor studentskrivningarna. Min bror stod och tittade pa mej och skakade pa huvudet och tyckte att jag inte var riktigt klok men jag bara skrek en massa osammanhangande biologitermer. (Helt som om jag skulle lasa biologi...) Sen mitt i allt kom jag ihag att jag ju hade lovat att riga Dorothea, men nar jag plockade fram min telefon dok det upp en massa dansande bla elefanter pa skarmen, och de forsvann inte, hur mycket jag an tryckte pa alla olika knappar. Jag bara undrar hur det ska tolkas. Och om det eventuellt kan tankas ha nagot samband med att jag stracklast Haruki Murakamis "Kafka pa stranden" (ett surrealistskt aventyr och dessutom den basta bok jag last pa ganska lange. Just nu laser jag Khaled Hosseinis "A thousand splendid suns" och drar paralleller till Monica Alis "Brick Lane".) 

Har arbetat hart hela veckan med att sandpappra, mala, mala en gang till samt lacka de 40 stolar som snickaren antligen har levererat. Fast mest har jag nog malat mej sjalv, har roda flackar over allt. Men det har varit helt roligt att gora nagot mer konkret som omvaxling.  

Det blev andring i reseplanerna, men pa mandag bar det antligen av norrut, mot Tamale, Mole National Park och Bolgatanga. Ska bli intressant! Har jag tur far jag se elefanter.
Och idag aker Dorothea och jag till Nsawam, en ort utanfor Accra dar tva tyska volontarer bor. Vi ska halsa pa dem over veckoslutet och formodligen fa vara med om ett brollop dar.

Det blir april i alla fall. Efter att ha funderat av och an kom jag fram till at det ar battre an att bara sitta och rulla tummarna i vantan pa att tiden ska ga medan tillvaron kanns meningslos. Nu kanner jag mej nastan strangt upptagen, det finns annu en hel del saker jag vill hinna med innan jag packar rinkkan for gott. Kanske reser jag upp i norr redan nasta vecka tillsammans med en dansk volontar.

Veckan borjade fint med en gladjande mandagsoverraskning. Pa barnhemmet har vi haft en hylla i ett skap dar vi forvarat olika spel, tyska kvalitetspussel, barnbocker, pennor, modellera och dylikt. Storsta delen av de sakerna skickades at Lisa fran Tyskland, och vi kampade verkligen for att fa losa ut de stora paketen pa posten utan att betala hutlosa summor i december. Denna mandag fann jag hyllan konstigt tom, nastan ingenting fanns kvar. Jag undrade vad som hade hant och tanterna bara ryckte pa axlarna och sa att barnen har varit framme. Men om barnen verkligen tagit ned alltihop betyder det att nagon av de aldre barnen maste ha klattrat upp dit och langat ner grejerna, och sa mycket saker fattades att det maste ha varit en ordenlig rora, och i sa fall maste tanterna ju ha lagt marke till det och kunnat stoppa det. Men nej. Inte. Sa var annu en sak mer eller mindre forstord.
 
Efter det ar man ju inte sa glad. Men eftersom Dorothea och jag lovat Lisa att gora allt som hon inte hann med sa fortsatter vi. Pa fredagen ska det mala igen, bara snickaren haller vad han lovat och hamtar stolar i tid. Var pa marknad i gar och handlade malfarg, fick bara tpa va tunga bunkar en ganska lang vag, och var nog lite stolt efterat da jag lyckats kryssa fram i trangseln med dem. Enklast och mest praktiskt skulle det ju vara att bara pa huvudet, men tyvarr klarar jag inte av det.

Veckoslutets Mid Year Camp pa en lagergard utanfor Kumasi var inte mycket att hurra for. I sjalva verket gjorde vi nastan ingenting. Men det var roligt att traffa alla andra volontarer i alla fall.

Har haller nagonting pa att handa med vadret. Natterna har blivit svalare och pa dagarna ar det sa torrt och dammigt att man riktigt kanner det i huden, i halsen, i nasan. Det ar "harmattan", okenvinden som blaser fran Sahara.

Jag lever nog fortfarande, fast jag inte har skrivit pa ett tag. Istallet har jag

- firat jul pa tumanhand med Dorothea pa ett litet hotell, det var just sa lugnt och skont som jag hade hoppats pa och vi var de enda gasterna dar. Och jag som de senaste aren velat strunta i allt vad julfirande heter, sarskilt den trakiga maten fick nu antligen en tallrik spreghetti pa julafton. Inte sa illa. Fast de ar klart att det var lite vemodigt att vara sa langt borta fran allt det vanliga. Man fick trosta sej med stjarnhimmel och vagbrus. Och en stor Star i baren.

-  fatt besok av mamma, och forutom att ha visat Accra ocksa rest med henne till Kumasi, Koforidua, Cape Coast och Elmina utan att tappa bort oss en enda gang! Tro det eller ej. Det var goda dagar, och efter hotellrum och restaurangmaltider var det inte sa roligt att komma tillbaks till myror i koket och tomma kolhydrater.

- hallit lite nagra extra lediga dagar, tankt, last och tankt lite till utan att ha blivit sa hemskt mycket klokare.

- traffat Dorotheas kopis Sara som ocksa ar pa besok har. Pa lordag kvall gick vi ut pa tremanhand, forst till en sportbar dar man betalar intrade for att fa dricka sa mycket man vill, men man maste sta ut med karaoken som sjungs dar. Det ar ett mystiskt stalle, man tror nastan man skulle kunna vara var som helst. Det var ganska komiskt, for de hande en lang drinklista men serverade endast en av alla drinkarna, det fanns inte ratta ingredienser till de andra. Och efter en stund var det slut pa de ingredienserna ocksa, och da fanns bara ol kvar. Senare fortsatte vi till en annan bar dar vi bestallde in en shisha, och det hela slutade med att vi satt och pratade med agaren langt efter att stallet stangt och han bjod oss pa det vi bestallt. En ganska lyckad kvall, sadant hander liksom inte varje dag hemma. 

- varit tillbaks pa jobb idag och markt att alla de nya handdukarna plus en del andra saker forsvunnit, en dyr barnstol for ett av de handikappade barnen gatt sonder samt sa var det en pojke som kastade en planka pa mej. Man blir sannerligen varmt mottagen.  

Snart bar det av till Kumasi igen, for organisationen ordnar obligatoriskt Mid Year Camp fran fredag till sondag. Kankse stannar jag sedan nagra extra dagar i Kumasi. Har inte riktigt kunnat bestamma mej annu. Men den stora marknaden dar skulle nog vara vart ett besok till. Det lar vara mojligt att korsa hela omradet pa en och en halv timme.

Ingen jul utan sno, med palmer i stallet for granar. Det ar smatt absurt att se de vasterlandska supermarketbutikernas blinkande julbelsyning och plastgranar, att raka hora bekanta julsanger spelas pa radio. Ingen julstamning att tala om, atminstone inte for min del. Utom en gang, for ungefar en vecka sedan, da Dorothea och jag gick och lyssnade pa en skolas julkonsert. Det var riktigt fint och vackert da koren tagade in sjungande, ikladda langa kapor och men ljus i handerna och man fick hora alla gamla bekanta julsanger.

Nu vet jag att det finns tva satt att klippa haret pa. Antingen gar man till ett ordentligt stalle och betalar lite mer och far en snygg frisyr. Eller sa gar man till forsta basta lilla Barber Shop dar mannen som jobbar nog aldrig har klippt page tidigare. I och for sej kan man ju se det som en komisk upplevelse. Forst tog han fram en rakapparat och gjorde hack har och var, for att se var linjen han skulle klippa gick. Sedan klippte han med vanlig sax, stora harsjok. Ser inte alltfor snyggt ut. 

Pa barnhemmet har det hant ganska mycket. En tysk volontar, Lisa, vars mamma startade en pengainsamling i Tyskland har tack vare pengarna kunnat inforskaffa ett och annat. Lisa anlitade en snickare, sa nu finns det nya, ordentliga sangar och nya, stabila stolar ar pa kommande (fast det luktar fight, for nu vill snickaren ha mer pengar an vad det kommits overens om). Vidare har det gjorts hyllor sa att varje barn har en hyllplats for egen handduk och tanborste. Vi har jagat handdukar, malarfarg och barnunderklader pa marknad, malat de gamla borden (som genast fick en massa nya, fula ristningar och repor), forsokt forklara for tanterna att de gamla, trasiga sangarna maste bort och till slut burit ivag de flesta av dem (utan hjalp) men nagra gamla sangar finns annu kvar och upptar onodigt utrymme. Vi har gralat pa posten for Lisas mamma skickade ocksa flera stora paket med tandborstar, plastmuggar, leksaker och spel och Lisa hade hort att da det ar fraga om en donation ska man inte behova betala for att losa ut paketen, men tjanstemannen pa posten ville ha en hiskeligt stor summa, som plotsligt reducerades gravt nar vi blev tillrackligt arga. Nu har Lisa rest hem och kvar blev Dorothea och jag och en ganska stor summa pengar och darpa foljande ansvar att fortsatta med de saker Lisa paborjade. Och allt som gors ar det nagot fel pa, allting ska goras svart och krangligt. Att hitta en hammare tog mer an en vecka. Ingen ar glad over forandringarna, det bara kritiseras och sa sajer dom kop det, kop det. Det var inte sarskilt roligt att komma till jobbet, hitta hyllor och nystadade garderober i en enda rora, leksakerna utspridda och delvis forsotrda och  sura tanter som i vanlig ordning inte lyfter ett finger.

I morgon ska Dorothea och jag kopa glass at alla busungar, sedan tar vi ledigt och aker till ett litet beachhotell for att fira lugn och forhoppningsvis barnfri jul pa tumanhand. Och den 26 far jag besok av mamma.

Dorotheas och mitt Kumasiaventyr borjade redan pa torsdag morgon, da vi i stallet for att bege oss till Osu Childrens Home tog oss till en av Accras stora trotrostationer for att hitta ett buss till Kumasi. Vi var uppe och ute i god tid, optimistiska och forvantasfulla, och det var enkelt att hitta en lamplig minibuss. Men tre timmar senare hade atminstone mitt humor sjunkit betydligt da bussen annu stod kvar pa stationen, det var trangt och obekvamt, pa bussgolvet kryllade det av myror och andra otacka insekter och svetten rann sa man var alldeles genomdrant. Dessutom satt det ett sallskap stora tanter langst bak i bussen som hela tiden trangde sej ut och in i olika arenden, och eftersom bussen var trang blev man hela tiden knuffad och pressad hit och dit.
Nar vi antligen kom ivag steg humoret som tur betydligt. Langst fram i bussen stod en man och predikade hogljutt pa ett sprak jag inte forstod, men plotsligt overgick han till att borja gora reklam for nagonslags mirakelmedicin som enligt honom botar precis allt, pa engelska. Efter en stund pluggade jag in horlurar i oronen, och sen var de aterstaende fem tilmmarna helt dragliga.
Kumasi ar helt olikt Accra! Da Accra ar utspritt och bestar av en massa olika stadsomraden med olika struktur utan nagor egentligt centrum kanns Kumasi verkligen som en koncentrerad stad med hus efter hus som breder ut sej i alla riktningar sa langt ogat nar, vindlande sma gator och ett tydligt stadscentrum. Da vi anlande var det redan eftermiddag, och det forsta vi gjorde var att kopa fried rice och slog oss ned pa en trappa dar vi at riset ur plastpase med medhavda plastskedar. Vi skulle sova over hos en kille som Dorothea blivit bekant med i Accra och vi trodde att han bodde valdigt centralt, men vi fick vanta valdigt langa pa honom innan han dok upp tillsammans med sin kmopis. Da hade det redan hunnit bli morkt, och jag hade kanslan av att precis varenda manniska skrattade at dom konstiga obrunis som bara satt kvar pa trappan. Naja, sedan bar det av och tre trortrobyten senare skulle vi annu hoppa in i en taxi, vi var langt ute i nagon forort som jag inte ens lyckades uttala namnet pa och da undrade jag nog om det har var varldens basta ide. Men allt gick bra, vi kom till ett lugnt bostadsomrade dar det visade sej att killens kompis, inte killlen sjalv bodde, men det spelade nu inte egentligen nagon roll. Dom var mycket snalla och vi fick ett eget rum och somnade som stockar. Det hade tagit oss omkring nio timmar att komma till Kumasi. Jag menar, det ar ju som att flyga fran Accra till Frankfurt! (Jo, vid det har laget borde jag sakert vara van vid att allting, speciellt resande, tar forskrackligt lang tid. Men icke.)

Pa lordagen steg vi upp valdigt, valdigt tidigt for att ta oss in till centrum dar vi skulle traffa Saana. Det var mycket enklare att ta sej till Kumasis centrum pa morgonen an vad det varit att ta sej ut darifran pa kvallen. Vi behovde inte byta trotro en enda gang. Val inne i centrum, Kejetia, fick vi vanta ganska lange pa Saana, sa vi passade pa att ga omkring lite medan staden holl pa att vakna upp och kommersen komma igang. Det var valdigt skoj att se Saana igen, och i trotro tog vi oss ut till Medoma, den del av Kumasi dar hon bor och jobbar. Framme i Medoma traffade vi en annan bekant volontar och fick se barnhemmet och skolan de jobbar pa; mycket mycket renare an vart barnhem har i Accra , men sa ar stallet ocksa mycket mindre, endast omkring 30 barn. Vi beslot ocksa att sova de andra natterna i Medoma, for pa projektet fanns ett ledigt rum for tillfallet.
Da vi kom tillbaks till Kejetia pa eftermiddagen var det som att komma till en helt annan stad an den vi upplevt pa morgonen. Kumasi var trangt och hektiskt, over allt trangdes forsaljare och forbipasserande, trafiken fick man se upp for. Vi tog oss ut till den fororten vi overnattat i, plockade ihop vara saker och tog oss in till centrum igen. Vid det laget var det redan kvall, och vi traffade Saana och ett gang andra volontarer, samt deras tva kontaktpersoner i ett omrade sem heter Bantamo och som ar Kumasis ga ut-omrade med matstallen och barer. Allihopa at vi fufu med groundnut soup med fingrarna ur gemensamma, stora fat, och darefter bar det av till en bar.
Har i Ghana ar det presidentval pa sondag, och det marktes minsann i Kumasi. Ett av partierna har en egen sang (en rosta pa var kandidat-sang med tillhorande musikvideo!) som spelades hela tiden och over allt i hela Kumasi, till och med pa barerna, dar manniskor diggade och dansade.
 
Kvallen blev sen, och nasta morgon var det tidig vackning igen, for vi skulle till Kumasis stora kulturcenter, dar en dans- och performancetavling for skolor skulle hallas, och solan Saana jobbar i skulle delta. Da vi anlande ville nagon av arrangorerna vi obrunis skulle betala 20 cedi per person, (vilket ingen anna saklart betalade) men till slut kom vi in gratis. Jag tyckte ganska synd om barnen som upptradde, for tekninken kranglade sa mycket och den stora publiken kunde inte riktigt koncentrera sej. Men det fanns riktigt bra nummer, till exempel barn som dansade traditionell dans ackompanjerat av trummor.
Efter att ha tittat nagon timme (showen bara fortsatte och fortsatte) gav oss Dorothea och jag ivag for att ockse se annat av Kumasi. Det mest laskiga i hela staden ar otvivelaktigt djurparken, dit vi naturligtvis inte gick (helt som om jag skulle vaga, dar lar finnas sa mycket ormar) men vi var tvugna att passera den till fots, och det var ingen angenam, upplevelse, for uppe i vartenda trad i hela djurparken hanger hundratals, sakert tusentals stora svart fladdermoss, och dom inte bara hanger dar, dom flyger omkring och tjattrar och ar lite sadar allmant ruskiga.
Efter att ha atit stora portioner gatumat var vi redo for att ta oss en titt pa Kejetiamarknaden, som lar vara Vastafrikas storsta marknad. Huhhuh vilken marknad! Sjalva marknadsomradet breder ut sej i all oandlighet, Det ar ihopsnickrade bodar pa bodar, platbitar fungerar som tak har och var. Men mest ar det en jattelik labyrint dar manniskor trangs i de smala gangarna och passagerna mellan raderna av bodar, dar det ar sa trang att inte kan stanna upp och titta eller ens radgora om at vilket hall man ska ga, for da blockerar man den strida stom manniskor somhela tiden tranger sej pa fran alla hall samtidigt. Marknadsutbudet ar det samma som pa andra marknader har; fran alla slags kladersplagg och granna tyger till ravaror som ris, jams, frukter, gronsaker, kryddor och sa allt dar emellan, allt man overhuvud taget kan tanka sej, och mer dartill, sa mycket mer!
Efter markandsupplevelsen blev det mer omkringpromenerande, och pa kvallen gick vi ut  med det stora ganget igen.

Pa sondagen hade vi for en gans skull tur med transporten, var trotro till Accra var ganska full da vi tog plats, och den avgick nastan genast, och vi satt och tuggade pa brod som vi kopt pa stationen som frukost medan kilometer efter kilometer pa den skumpiga vagen tillryggalades.

Ocksa har i Accra marker man att presidentvalet narmar sej. Reklamkampanjen har varit igen anda sedan jag kom, och det ar ju lite intressant att det regerande partiet har den overlagset storsta valkampanjen med de mest enorma plakat jag nagonsin skadat over allt i staden. Man kan ju undra var pengarna kommer ifran, da de andra partierna har sa betydligt mindre kampanjer.
Da man aker trotro och fastnar i trafikstockningen ser man ocksa ibland man ikladda bara kalsonger som promenerar omkring, malade i de olikapartierna farger over hela kroppen, och med budskap om fred skrivet pa ryggen. "Vote for peace" lyder att av valets slagord, och det later ju bra.

Har kort fast i skrivander och kommer ingen vart. Det blir inte battre. Det blir inte djupare. Det blir inte som jag vill ha det. Det blir bara pa samma gamla satt. Sa nu fortsatter jag helt enkelt som forut, utan att ha lyckats andra pa nagot trots sjalvkritik.

Nu har jag samlat pa mej sa mycket sjukhuserfarenhet och -upplevelser har att jag skulle kunna overvaga en framtida karriar som manusforfattare till sjukhussapor pa TV. Det enda problemet ar att mina sapor skulle bli allt for realistiska och ingen skulle orka se pa dem pa grund av allt vantande som saklart maste visas utan att fuska med timmarna.

Pa fredagen bar det av till sjukhus med G, (den sjuka flickan fran barnhemmet som inte ar sa sjuk langre) Dorothea och en av tanterna. Det var alltsa dags for aterbesok, labbresultat skulle kollas.
Vantandet borjade klockan sex utanfor last byggnad i vanlig ordning. Nar dorrarna oppnades och vi fick banka oss i vantrunnet kring atta fylldes rummet snabbt med mammor och barni i alla aldrar, och nan enstaka pappa med sitt barn och det var sa trangt och sa mycket folk och sa hog ljudniva och sa dalig luft att det nastan kandes lite klaustrofobiskt.
Efter manga timmar pa de obekvama plaststolarna i vantrummet dar en flimrande TV visade nagot som hade med det kommande presidentvalet har att gora (atminstone en av kandidaterna har en egen musikvodeo, han sjunger dock inte sjalv) fick vi traffa doktorn, den har gangen en annan an forra veckan. Den har doktorn sa att G haft malaria hela tiden och tyckte dessutom att vi skulle komma tillbaks om fyra veckor for att kolla om G har tuberkulos. Dorothea och jag undrade om det inte vore smartast att testa det nagot tidigare med tanke pa att G bor i ett barnhem dar barnen lever mycket tatt inpa varann, dricker ur samma plastmuggar och sa, men lakaren bara skrattade och forklarade att sa sma barn producerar sa lite saliv sa det ar inge fara och ingen bradska. Jaha.

Efter all vantetid tyckte D och jag att vi behover nagot extra pa kvallen, sa vi gick till ett av favotirstallena i Osu dar man kan kopa varldens godaste spicy noodels (vilket vi inte gjorde) och sitta uppe pa taket och dricka Star-ol och blicka ut over stadsdelen (vilket vi gjorde). Det hade blivit morkt, och plotsligt blev det elavbrott och det var helt lustigt att sitta dar uppe i morkret och ha koll pa vilka kvarter som var upplysta och vilka som inte var det. 

Pa sondagen borjade Dorohea plotsligt ma daligt, och forst trodde vi det kunde vara malaria, sa vi skyndade till ett sjukhus som (ironsikt nog) heter Trust Hospital. Behover jag namna att vi fick borja med att vanta igen? Nar vi fick traffa en lakare var Dorotheas blodtryck valdigt lagt, och lakaren ville att hon genast skulle fa dropp. Nar nalen skulle stickas in i hennes hand svimmade hon, och sjalv tog jag det inte heller sa bra, var till slut tvungen att ga ut ur rummet en stung for det bara ringde i oronen och susade i huvudet och benen bar inte riktigt, men jag forsokte atminstone stanna darinne sa lange jag bara kunde. Trodde nastan jag skulle bli battre pa det har med nalar och sant nar vi nu hela tiden springer till olika sjukhus, men tvartom tycks jag bara klara av situationen samre och samre. Efter labbtesten fordes Dorothea i rullstol till ett rum dar tre malariasjuka patienter lag i var sin sang, och Dorothea fick ligga i den fjarde sangen. Och sa vantade vi och vantade vi och vantade vi. Vantade pa labbresultaten som alla skoterskor sa att skulle vara klara alldeles strax, vantade pa att droppasen skulle bli tom och bytas ut mot en till som ocksa skulle tommas. Klockan blev nio och tio och Dorothea ville absolut inte stanna over natten pa sjukhudet, vi fragade och fragade efter labbresultaten och halv elva- tiden visade det sej att resultaten varit klara hur lange som helst och sen fick Dorothea traffa en annan lakare som sa att det inte ar nat fel pa henne, sa halv tolv lamnade vi sjukhuset utan diagnos. Atminstone jag kande mej tio ar aldere efter alla nalar och dropp och blod och vantetimmar med mina tankar som sallskap. Allting har vi fatt klara av pa tumanhand.

Nasta dag tyckte Dorothea att hon madde lite battre pa morgonen, men ville for sakerhets skull ga till en annan klinik. Den har gangen behovde vi faktiskt inte vanta sa lange, bara en timme pa lakaren och sa en och en halv pa labbresultaten, och medan vi satt och vantade visades Ice Age pa den flimrande TV-skarmen (det tycks finnas flimrande TV:n pa alla sjukhus och kliniker) och de var lite lustigt att kasta nagra blickar pa det snoiga landskapet samtidigt som man haller pa att smalta bort i varmen. Nar labbtesten var klara gav de inget resultat, och den eftermiddagen var jag ganska arg for det ar energikravande med all vantan och sa kan man inte lata bli att oroa sej och sa fas det ingen diagnos. Men idag har D matt battre som tur.

Idag var det en lugn dag pa jobbet. Tog med mej en av busungarna ut, utanfor murarna. Vi promenerade en ganska lang stracka, kopte glass at henne och det var ganska roligt och gick ganska bra, forutom att hon ville kasta sten pa nagra bilar. Men sant hander.    

Pa fredagen bar det av till sjukhuset igen. Den har gangen foljde Dorothea och jag med den sjuka flickan, och sa var dar samma tant som forra gangen. Vantandet borjade gensat. Vi kom dit redan strax efter sex pa morgonen for att lagga patientuppgifterna i en hog under en sten utanfor den lasta byggnaden. Klockan atta laste nagon upp byggnaden, och sa forklarades det att barnlakarna nog kommer sadar nio, halv tio-tiden, forst maste de jobba fardigt pa en annan avdelning. Sa vi nakade oss i det redan fulla vantrummet och satt dar medan timmarna tickde forbi. Kring klockan ett dok den forsta lakaren upp, och tvatiden var det var tur att fa audiens. Den har lakaren verkade helt bra (trots att han hade tid att svara i sin privata mobil nar den ringde och konversera hur lange som helst) och han lyckades konstatera att hon har lunginflammation. Antligen, efter mer an atta timmars vantan hade vi fatt en diagnos och medicinrecept!
Det ar sa synd, det var ett helt bra sjukhus, stort och rent och verkade helt valutrustat, men det ar mer systemet (eller avsaknaden av ordentligt system) som gor att det inte fungerar.
Och nu har hon borjat ata igen, som tur. 

Sedan blev det veckoslut, och pa lordagen gjorde Dorothea och jag en formiddagsutfard till Tema, nasta stora stad oster om Accra. Dar finns inte sa hemskt mycket att se, mest industriomraden, men vi besokte fiskehamnen och fiskmarknaden dar. Hamnen var stor, full av liv och batar. Marknaden var daremot ganska smaskalig och det luktade nu inte alltfor gott. Men vi upptackte en lang pir man kunde ga ut pa, dar var det fa manniskor (ganska komsiskt, alla undrade "Obruni, where are you going?" jag menar, det var ju en pir sa inte fanns det sa manga riktningar att valja pa) och langt ute pa piren slog vi oss ner och dar var det riktigt lugnt tack vare det langa avstandet till hamnen. Nar jag satt dar och tittade ner i det klara vattnet, ut mot horisonten och inat land dar en vit sandstrand bredde ut sej kande sdet som om jag kunde vara nastan var som heslt i varlden, inte i Ghana. Associerade av nagon mystisk anledning till Malmo. Bra Sverigeminnen.
Senare lyckades vi nastan tappa bort oss pa en stor matmarknad bland jams och bananer och apelsiner och en massa annat, bland annat enorma kottbitar som inte sag sa hemskt aptitliga ut.
Pa kvallen fick vi besok av de tva tyska volontarerna som vi spenderat forra veckoslutet i Kokrobite tillsammans med. Vi at fufu tillsammans, hade sedan egentligen tankt ta oss fran bar till bar i Osu, men vi var sa lata att vi i stallet inhandlade vin och satt pa vart tak och pratade medan det forst blev sent och sedan tidigt.


Det har ar inte en bra blogg. Det har ar inte alls en bra blogg. Kanske borde jag slute skriva. For allting jag skriver ar for vinklat, alldeles for subjektivt. Antingen skriver jag med den glada, naiva turistens upptackarogon, eller sa skriver jag om alla hemskheter pa barnhemmet, men det ar ju inte hela sanningen, det ar bara en sida, min sida av det hela och inte helt rattvist. Det ar sa svart, sa valdigt svart att forklara da mycket har ar sa forskrackligt annorlunda. Hur ska jag kunna forklara nagot som jag sjalv inte alltid forstar, pa ett vettigt satt? Jag menar, till exempel forhallandena pa Osu Childrens Home ar inte alls bra i mina ogon, men kanske ar de normala standardforhallanden har? Barnen vantrivs ju inte, tvartom ar de trygga innanfor murarna, nagra av dem ar ju vettskramda om man tar med dem ut i Stora Varlden. Inte ar de radda for tanterna heller. Och sa gott som alla foraldrar slar till sina barn, sa gar den allmanna jargongen, man hor  "I'll beat you/I'll slap you" over allt, pa gator och i trotron och hos grannarna, det ar inte bara tanterna pa Osu Childrens Home. Pa samma satt ar det med skrikandet, alla skriker. Och det betyder ju inte att ingen tycker om barn, det ar ju bara annorlunda. (Och jag tycker inte om det, jag tycker inte det ar ratt, men jag kan ju inte heller ga omkring och doma allt och alla och tala om for folk hur fel dom gor.) 
Kanske ar jag bara forskrackligt dum som bloggat pa ett oansvarigt satt och bidragit till att forstarka en massa fordomar?
Mycket ar annurlonda och jag ser saker forst ur mitt subjektiva perspektiv och reagerar darefter och ofta slarvar jag med att leta efter forklaring och forstaelse (har jag insett) och jag vet inte heller hur mycket det ar meningen att jag ska forsta och darmed acceptera, hur tatt forstaelse och acceptans ar sammanlankade? Men jag tror min direkta, subjektiva reaktion ofta ar orattvis, bara en brakdel av hela paketet, jag racker inte, det kravs nan slags helhetssyn eller -uppfattning, och inte vet jag om jag nagonsin kommer att lyckas uppna det, men kanske bor det bli min stravan. For det finns inte bara Anna och Annas tankar och Annas varld och Annas vardeutlatanden. Det finns andra manniskor, sa valdigt, valdigt manga andra som allihopa bar pa sin varld.
Jobbet pa Osu Childrens Home ar ju inte bara elandigt, aven om det ar de svara sakerna som vill komma ut, som man kanner att man behover beratta om. Det finns nog helt bra och roliga stunder ocksa. Visserligen tror jag inte jag kommer kunna forandra eller forbattra sa mycket. Men kanske lara mej nagot. Kanske. Fragan ar vad. Svar mottages garna.

Voj huhhu med mej. Observera hur mycket jag generaliserat i ovanstaende text. Inte bra, inte alls bra.